The Secret Life Of a Wannabe Rockstar

The Secret Life Of a Wannabe Rockstar

Från lyckan av att se sitt barn till chocken när allt inte stod helt rätt till..

Egoistens egocentrumSkapad av Emely Angel lör, januari 16, 2016 11:24:14
Nu har det gått flera dagar sedan vi fick beskedet att vår son kommer att födas med klumpfötter.
När vi först hörde ordet klumpfot så trodde vi att vår son skulle födas med typ elefantfötter. Men klumpfot är tack o lov inte så allvarligt.

Klumpfot är när fötterna är väldigt vinklade inåt.



Vi har en ny tid inbokad på tisdag för möte med en läkare som förhoppningsvis kan ge oss mer information. Men något som vi vet helt säkert är att han kommer att kunna bli helt återställd. Man gipsar, opererar och/eller har skenor. Det är inte ens alla barn som behöver alla tre behandlningarna.
Han kommer att börja krypa och gå i helt normal ålder, och när han är äldre så kommer han att kunna hoppa och springa precis som alla andra barn.
Han kommer bara att få en liten tuffare tid i början av sitt liv. Fördelen är att han inte kommer att minnas något utav det, och av vad vi har läst, så kommer han heller inte ha ont av dessa behandlingar.

Det första dygnet efter beskedet var inte roligt. Jag var så uppriven, ledsen och orolig att jag inte kunde koncentrera mig på något.
Första natten sov jag nästan ingenting, och det lilla jag sov så drömde jag mardrömmar om att Loke dog medan han låg i min mage.
Jag grät ingenting den första dagen. Jag tvingade det inne. Jag ville visa mig stark, men sanningen är att jag inte var särskilt stark, inte alls, jag var förkrossad.
Gråten kom först dagen efter, redan efter att jag gått upp ur sängen så bröt jag ihop. Jag grät, och grät och grät. Det värsta var att jag visste att jag bara någon timme senare skulle iväg till jobb.
Hur skulle jag kunna möta kunder när jag inte kunde behärska mig själv?
Men jag tog ett beslut i att åka dit ändå.

Jag minns bussresan in. Jag satt som en zombie hela vägen. Jag ser att folk pratar, men jag hör inte vad dem säger. Jag försöker lyssna på musiken som spelas, men jag hör inte vad dem sjunger.
Jag fick kämpa flera gånger för att inte bryta ihop på bussen, eller på promenaden från Jägersro till MIO.

Flera av mina kollegor hade redan hört om det inträffade och höll sig på avstånd vilket var väldigt skönt. Under dagen började dem komma fram en och en och ställa frågor.
Det var detta som gjorde att jag mådde bättre.
Att prata om det så många gånger var som att jag skakade av mig känslan jag hade och la fram den fakta som fanns istället.

Det händer fortfarande ofta att jag tänkte på att Loke kommer att ha klumpfötter, men jag blir inte ledsen längre. Jag känner mig inte ens sorgsen. Jag känner mig redo att ta itu med problemet.

Tack till min älskade Konstantin som har varit ett så enormt stort stöd för mig dessa dagar, utan dig vet jag inte hur jag hade klarat av det.
Tillsammans så får vi vår Loke att bli en snabbaste ungen i världen trots sitt medfödda handikapp.



  • Kommentarer(0)//www.emelyangel.se/#post429